Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt använts, och, sade Elma, sannolikt skulle räntorna även i framtiden komma att förbrukas.
— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen småleende.
— Troligen.
Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev en stund tyst, sedan han läst slut.
Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.
En dag skickades blommor in: Fru Alexandra Pasch, med önskan om snart tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd: Eric Bourgsten, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam tillgivenhet.
Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig för henne. Man sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.
Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.
Några andra julklappar skickade hon icke.
Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog, kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i ledet.