Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta. Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra fler utflykter. Och man upphörde snart åter att reflektera över henne. Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.
När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre angelägna.
En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana förekommo.
På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far sitta så, med slutna ögon.
Men hon liknade sig icke mer vid honom, hon hade upphört att sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.
Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga sig om henne och be att få göra ett besök.
— Inte ännu, lät hon svara.
7.
Det såg ut som om välsignelse skulle följt Matti tillbaka in i Muriusska hemmet.
För det första, Roland. Han skrev att hans villkor inte så litet förbättrats och ställde i utsikt ett besök hem, då han på uppdrag av sin principal troligen skulle få deltaga i en affärsresa till England. Från England ämnade han på egen bekostnad göra en avstickare till Sverge och sparade som bäst ihop till denna efterlängtade utflykt. Likväl kunde han som förut skicka litet bidrag till moderns hushåll.