Också Pontus syntes ha kommit över någon möjlighet att bidra till hemmet mycket rikligare än förut, ehuru han höll tyst om rikedomens källa. Han skrev populärmedicinska små uppsatser och lät förstå att honoraren voro goda. Då Pontus inte tvivlade på en ljus framtid åt sig, hade han icke frånsagt sig Paschska understödet; hellre ekonomiserade han i smyg, då han fick något över, och eftersom han aldrig råkade Alexis, behövde han inte förarga sig över några beskyddarminer från dennes sida. Alexis rörde sig i en annan värld än den strävsamme studiosus, och det var lika långt från den enes värld till den andres som om de icke rymts på samma planet, ehuru båda funnos inom Stockholm.

Libert hade i motsats till de äldre bröderna inte fått inkomstförhöjning och inte ens ökat förtroende i musikaffären. Han tänkte för litet på kunderna, sade man, och han förvånade sig icke över klandret, ty han visste ju själv av att han hade annat i huvudet. Men om kvällarna voro Matti och han ofta tillsammans borta och utförde dansmusik efter beställning. Utan svårighet hade Libert skilt sig från den girige pianisten han förut samarbetat med, och i musikhandeln, där beställningarna mottogos, sade han:

— Jag spelar hädanefter endast med min syster.

— En ung dam?

Man ställde sig skeptisk och ansåg att honoraret i så fall måste sättas ner.

— Det ändrar sig snart, svarade Libert, när folk bara fått höra henne. Och det nedsatta honoraret gick ju dock oavkortat till hemmet.

Matti sydde sig en enkel svart sidenklänning med korta ärmar, någonting blygsamt och värdigt på en gång, motsvarande violinistens icke alltför moderna smoking. Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i terminen, och hon kände att Elma skulle ogillat det. Men för den som ämnar försörja sig vid pianot betyder det bokliga vetandet mindre, resonerade hon, och fru Murius höll med henne, ty för denna hade det blivit en så stor och överväldigande lycklig överraskning att få till sig flickebarnet igen, att hon inte funderade närmare över sådant som avgångsbetyg ur åttan.

Det hade aldrig tillåtits komma fram vid de besök Matti gjort, hur mycket mamma Alice verkligen saknat henne, och med vilken rätt skulle det också fått visa sig? Fru Murius visste var hennes plats fanns, och att en annan mor hade berättigade krav på barnet. Men hädanefter, inrapporterade Pontus, hade denna mor själv avstått från talan; hon gled tillbaka i det okända, hon begärde ingenting vidare, och fru Murius kunde utan samvetsagg få hänge sig åt sin glädje.

Till och med i konsertmästarens rum trängde lättnaden in. Han hade vant sig av att betrakta Matti som en dotter och ansåg henne lika gärna vara en kär gäst, en ojävig person, kapabel att se saker och ting i huset som de verkligen voro. När hon sålunda präntade i honom att han varken skulle dö eller sluta arbeta och verka i musikens tjänst, måste han ta det under övervägande. Matti fann också belägg i Bibeln för alla sina påståenden.

— Och Libert och jag måste öva oss, sade hon. Den som icke vill arbeta, han skall heller inte äta.