— Nåja, suckade konsertmästaren.
Så måste han alltså börja tåla ljudet av pianot igen, och det gick lättare än han tänkt.
— Pappa måste sitta med vid bordet, det är så trist annars, sade hon.
Suckande steg han upp, rakade sig för skams skull och drog på sig kläderna. Han hade legat länge och var ännu svag i knäna, men det tycktes honom likväl märkligt att denna måltid, som han intog mitt i kretsen av de sina igen, kom att smaka bättre än den mat, han eljest brukat få in på en bricka. När middagen var slut, knäppte han därför samman händerna och mumlade, som icke skett sedan barnen voro helt små:
— Tack, gode Gud för maten.
— Skall jag då bli människa igen? sade han till sin hustru. Är det möjligt att jag skall leva vidare?
Och det trodde hon.
Han gick omkring i rummet, där han inte på flera veckor varit inne; han rörde med fingertopparna vid lådan, där hans egen fiol legat orörd mycket länge. Och när Libert, gripen av en av sina idéer, djärvdes taga fram den, stämde och spelade på den, tolererade han det.
— Ja, sade han milt till sin son, du har musik i dig, du med, jag förnekar det inte.
Och han fördrog att Libert lät honom höra sina egna små ansatser till kompositioner. Det kom för honom att han hade icke blott en hustru, mycket för god åt honom, utan också tre goda präktiga söner, var och en begåvad på sitt vis, till och med den lille bierfilaren; det var som om murar fallit och han, gamle man, fått se något nytt.