En dag, någon tid efter nyår, fick Libert beställning på dansmusik till en bal hos en överste, överste Oberon. Det var en nogräknad familj, upplyste man honom om i musikhandeln, överstinnan hade själv varit inne och sagt till, att hon inte ville ha någon klåpare. Det var bara en liten bal, en tillställning för hennes sjuttonåriga dotter, men musiken var hon inte därför mindre noga med.
Libert tog rent linne och sin smoking, Matti sprang till hårfrisörskan och fick en onduleringsvåg över pannan. Det betydde något hur man såg ut, även om man endast deltog i balen som pianist. Man var dock därmed en av balens allra oumbärligaste deltagare och Matti hade märkt att man ofta fick sig en blick i förbifarten.
Överste Oberons våning var stor och elegant. Musiken var i god tid på platsen, som sig borde, ifall någon önskade ge särskilda instruktioner. Ett rum var helt utröjt för dansen och i ena hörnet av parkettytan fanns en liten upphöjning, en estrad, dit flygeln lyfts upp. Libert stämde fiolen, medan på litet avstånd hördes ett småningom ökande sorl av röster från de andra rummen, där gästerna samlades. Värdinnan ämnade ge ett tecken, när första dansen skulle spelas upp.
Tecknet kom och de två musikanterna trädde i tjänstgöring. Nu skulle det visa sig att de inte voro klåpare, och att hela överste Oberons umgänge borde kunna vända sig till dem vid behov av dansmusik. — Det hänger på dig, Matti, sade Libert, ty för egen del var han säker på sin sak.
Detta var icke någon Garibaldibal. Grannarna i huset voro tillsagda på förhand och ombedda ha vänligt överseende, mot löfte att allt skulle vara slut på bestämt klockslag. Ingen operasångare lät höra sig, varken under eller mellan danserna, ty det var något ungdomarna Oberon inte frågade efter. Ingen äldre man, värden själv, överste Oberon, allra minst, tog av sig i skjortärmarna och agerade bondespelman. Varken åldrar eller sociala villkor voro blandade här, och ingen Annan från köksregionerna sågs dansa in, förd av balens mest världsberömde kavaljer. Det fanns helt enkelt ingen närvarande med ens så pass stor världsberömmelse som Garibaldis.
Här voro unga män med de trevligaste utseenden och uppträdanden; unga damer i rosa, aprikosfärg, nilgrönt, i crèpe de chine, voile ninon, chiffong, georgette, taft, volanger och metallspetsar. Matti höll ett öga på dem och kunde numera rätt bra skilja de olika tygsorterna och benämningarna. Hon måste beundra så mycken skönhet, så mycket smak och behag. Det fanns mycken ögonfägnad, när man spelade på balerna.
När dansen var slut, tömdes parkettgolvet, där funnos inga stolar, det var ingen fördel att stanna där, om man ville vila några minuter. Ett enda par dröjde sig kvar, och de stannade för att få vara ostörda. En fönstersmyg med gardiner erbjöd ett, om än bristfälligt skydd, och de sökte sig dit. På musiken tänkte de inte, två okända unga människor i rummets andra ände behövde inte genera dem, och musiken som just överlade om nästa stycke, tänkte inte heller på dem. Men när överläggningen var klar, vände Matti sig om; och hon såg hur fönstergardinen gled tillbaka från en spenslig svart frackrygg, såg en rosa chiffongklänning, sammansatt av otaliga små volanger, och såg ett par svarta ärmar djärvt omsluta chiffongklänningen.
— Nu börjar vi! sade Libert.
Men Matti såg för mycket, och de två i rummets andra ände gjorde ingenting för att dölja sig. De skrattade och kivades och kysstes. Flickans ansikte doldes bakom en slät brun nacke, som hörde till frackryggen, en nacke Matti sett förut ... Så vände flickan sig tvärt om, någon måste ha hörts närma sig, och den unge kavaljeren gjorde efter hennes rörelse, men åt andra sidan, just åt musikestraden till. Det var Alexis.
Mattis och hans ögon möttes, och hon såg att han kände igen henne. På dylikt misstar man sig ej. Men han vände sig ögonblickligen åter bort och hans ansiktsuttryck lät förstå att ingenting alls hänt; han slog blott armen om den unga damen i den rosenfärgade volangklänningen och gled ut på golvet med henne, när musiken i detsamma åter lät höra sig, sedan violinisten givit den unga kvinnliga pianisten en puff.