— Det var längesen sist, får jag följa dig en bit?
Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:
— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.
— Kan man inte ha haft en barndomsflamma, som försörjer sig med dansmusik?
Det svarade inte Alexis på.
— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var det inte mycket bättre?
— Nej!
Libert suddades alltmer bort i mörkret. Alexis sade:
— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte beräknat detta, jag har bara tunna skor.
Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter, sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.