Nu blev det Rapp för mycket — han nekade värdigt att fortsätta historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade på det övernaturligas vägnar. Junot, som beständigt var en av de mest klentrogna, föreslog — med en häntydning på en för icke så länge sedan utkommen parodi på de moderna spökromanerna — att de ju allesammans kunde gå upp i ”västra tornet” och försöka få fatt i några spöken. Slottet hette väl icke ”Malmaison” — mala mansio — för intet. För att vara någorlunda respektabelt måste det verkligen ha sig ett husspöke. Madame Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt och tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v.
Medan de sålunda höllo på att prata och skämta över Rapps tarvliga och misslyckade spökhistoria, som icke ens fick något slut, var Edmée den enda, som — därför att hon oupphörligt följde honom med ögonen — hade märkt, att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick in i sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i sitt arbetsrum, ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mörkt,
och Madame Bonaparte föreslog på sitt alltid förekommande och älskvärda sätt, att man skulle gå in i salongen, höra litet gladare musik och dansa bort spökhistorierna.
Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet. Tjänarna hade redan tänt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till spinetten och spelade en kontradans.
Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet från kronor och lampetter — herrar och damer på var sin sida. Caroline Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna — hand i hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder. Mitt emot dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glänsande stövlarna, som, med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets över knäet, eller med breda, gula kragar, vilka vekos ned nästan ända till ankeln, stodo taktfast framsträckta mitt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna strålade i en lång, jämn rad över uniformernas livliga, röda, blå och vita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln — stilla, som han gått — kom in igen.
Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne, plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:
— Men Gud, Eugène — se, vad kan då ha hänt generalen?...
Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet. Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna, som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad, trotsig smärta.
Han gick bakom de dansandes leder — de flesta märkte honom knappt — fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.