— Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv — tolv...
— Å, Gud! — Madame Bernadotte var redan nära att svimma. Hon grep Eugène om armen och tryckte sig tätt intill honom — han tog henne fast om livet.
Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster, hotande stämma:
— Och knappt har klockan upphört att slå, förrän jag ser en liten vit trekant, så stor... så stor... som Förste Konsulns hatt. — Bonaparte passerade i detsamma förbi. Och inne i den trekanten, kan ni tänka er — ett öga, ett eldrött öga...
Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och ryste.
— Och det där flyttade sig på väggen jämt — jämt — upp och ned — riktigt dansade framför mig...
Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut i gapskratt. Eugène och de andra stämde i.
— Herre gud — han hade naturligtvis druckit för mycket av det heta, orientaliska
vinet! Vem har ej sett röda prickar, som flytta sig på en tältvägg?
— Ja, jag har sett själva väggarna flytta sig! — En ny skrattsalva.