utmärkt humör av den eldiga champagnen och den torra madeiran, hade han en gång kommit i taget med att berätta historier från sin ungdom i provinsen, från Konventet och Direktorietiden, och ville nu icke hålla upp igen. Förste Konsuln satt med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på sig.
— Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på himlen. Låt oss få en smula musik — eller hur, Hortense?
Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes harpa från galleriet. Med kaffekopparna i hand lägrade sig sällskapet omkring henne på trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började bli fuktigt. Det skymde nu också mer och mer.
Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang — hon, som själv var helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon skrattat som den gladaste av de glada — detta sorglösa, en smula frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga ”klang av Frankrike”. Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma,
milda kvällen, vaggades också hon småningom in i den sentimentala stämning, som efter hand bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense äntligen tystnade och sköt harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss förut nästan legat dubbla av skratt över den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma två och två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om ”en smula mystik” — d. v. s. en spökhistoria.
Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att skarva, när det bar till.
— ...Det var alltså om natten före Pyramiderna. Generalen hade haft oss att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag låg i mitt tält och kunde icke sova av bara trötthet...
— Det händer aldrig en god soldat, avbröt Lannes överlägset, på sitt burdusa sätt. Du hade väl litet hjärtklappning före affären kan jag tro.
Rapp stack handen innanför västen och försökte se imponerande ut över sin styva halsduk. Han var stött, och damerna måste tigga
honom länge, innan han ville fortsätta. Till slut gav han — godlynt, som han var — med sig.