Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid Palais d’Egalité (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga, vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över Rue des Petits-Champs, sade hon plötsligt:
— Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.
De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om deras underkurer, reste sig en målad träobelisk — ett rätt tarvligt monument över sansculottsegern den 10 augusti.
— Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende.
— Här är ju ingenting att se — hon spärrade upp ögonen. — Var äro vi?
— På Place des Victoires. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg, rörd stämma:
— Detta var en gång Place Royale — Feuilladernas stolthet. Din farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s ära. Jag minns, när kungens staty stod där — hon pekade på obelisken — och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno omkring den.
Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga, sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom Rue de La Feuillade:
— Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris!
Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon, i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande stämma: