— Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen fann på att kalla den Place du Dix-Août!
På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi Place de la Concorde, som Förste Konsuln nu befallt att Place de la Révolution skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen, som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av.
Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:
— Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid all denna skröplighet!
III.
”Ces noms appartiennent à la France, à l’histoire; je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.”
Napoléon
(sur les familles du Faubourg St. Germain).
Det var under en trupprevy — en av de vanliga, vilka var quintidi avhöllos på Tuilerigården — som Mademoiselle de La Feuillade första gången såg Förste Konsuln.
Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de — en förmån, som många främlingar sökte ernå — från ett fönster skulle kunna åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett sista försök att påverka henne. Hon trodde — och kanske var icke denna tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den — att, om Edmée kom till att se Förste Konsuln, ”Frankrikes räddare”, som nu också legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig ”tyrannen”, som hon på sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare. Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30 Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.