Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd truppernas rörelser — det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade, nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga jubelrop.
Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.
Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska ord, där ”ära” och ”fosterland” dominerade. Sagda med hans röst, med hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat, böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.
Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så märkvärdigt ung ut.
Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till Tuilerierna.
Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve ”konvenabel” vid detta viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon var så komplett oerfaren i allt vad som ”brukades” i Paris — hemma hade hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St. Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv, var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva ceremoniellet. Det var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som extravagerade i egenskap av ”incroyables”, och återkomna emigranter, som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara frågan om några riktiga regler för det ”passande”, ännu mindre om en given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens, svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig till bestämd tid.
Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande, bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt, hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef, men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor. Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin ”plikt” att demonstrera.
Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum — ”kungens stora kabinett” — medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands gesanter. Edmée var icke särdeles orolig — abbéen var det nästan mera på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen, ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser. För resten — varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter sina begrepp, ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.
Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att se henne. — Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt, och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.
Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig. — Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.