Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och sekreteraren drogo sig artigt undan — dörren till Förste Konsulns arbetskabinett var öppen.
Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.
— Här, medborgare-konsul — abbéen tog en smula högtidligt faderligt Edmées hand — tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade, om vilken jag redan haft den äran att tala med er.
Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt huvudet och mötte Förste Konsulns blick.
Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen — så drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på mannen framför henne.
— Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var vid näst sista revyn.
— Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga ”medborgare-konsul” för att accentuera sina republikanska sympatier, men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon brukade tala med sina likar.
— Mademoiselle — herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid bordet. — Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de La Feuillade? började han, liksom examinerande.
— Hans sonsonsdotter, herr general.
— Ja, ja — jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.