Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.
— Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till min glädje ser jag, att de icke äro sålda.
Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var detsamma — lugnt avvaktande.
Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad, än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott de indragna gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna; dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen (villkoret var blott, att hon personligen skulle hänvända sig till honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken. Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur saken i verkligheten förhöll sig — vilket emellertid blott delvis var händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat, att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.
Han såg skarpt på henne. — Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era vackra egendomar, sade han ironiskt.
Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där — hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad tala för henne.
Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra läppar; som om hon hade känt det, slog hon upp ögonen och mötte hans blick.
— Jag tackar er, kom det blygt — så lågt, att blott han kunde höra det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin stolthet, reste hon sig hastigt upp.
Förste Konsuln reste sig också. — Ni kan alltså, när som helst taga er egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort, affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.
Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd, skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att småle i mörkret.