Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison; icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken till ”generalens” förstämning i går. I platanalléen upp till slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin stallmästare Jardin.
— Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar?
Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen — genom parken — och slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen.
Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med
detta uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och förintande på hans omgivning.
Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra, steniga marken.
I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen, hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig hungriga och trötta.
De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: — Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen — Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.
Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle, varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden. Plötsligt vände han långsamt huvudet
mot kamraterna, och dröjande, med låg, liksom utsläckt röst, sade han: