— Vi ha förlorat Egypten.
Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter hans hand.
— Egypten! O Gud, min Gud! — Det lät nästan som en snyftning.
Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen och de andras första modlösa smärta. Egypten — deras drömmars, deras minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett stycke av sin egen själ.
— Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan vi miste Kléber, sade han enkelt, trist.
— Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag blott haft dem där — det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina vänner, ropade han bittert — ni vet, vad Egypten var för mig! För Republiken, tillade han långsammare.
Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan engelsmännens landstigning
i Mars. Han utbredde sig över oenigheten mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. — Menou sitter nu innesluten i Alexandria — han håller sig ännu och försöker genom styvsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde hjälpa! Det är märkvärdigt — de äro allesammans så satans tappra och dugliga, när det gäller att föra en brigad eller till och med en division, men att bära ansvaret för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända ryggen till, så går alltsammans åt helvete.
De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på halsen.
— Nu är alltså den vägen till England stängd! suckade han. Det blir er sak, general, att finna en annan.