— Ja, det blir min sak att finna en annan, upprepade Bonaparte häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou förlora det.
De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en upptagen av sina egna tankar.
— Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo!
De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung flickas skratt — det skar klingande genom tystnaden, och officerarna sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt — i det han avbröt en lång tankekedja — högt, med rasande bitterhet:
— Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d’Acre, aldrig!
Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över Bourbonens kungliga gåva — nu red han detta ädla djur som en annan krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom.
XIX.
”On regarde toutes choses au travers d’un voile doré qui les rend brillantes et légères. Peu à peu, ce voile s’épaissit en avançant jusqu’à ce qu’il devienne à peu près noir.”