Pigan grep henne förskräckt om armen.
— Men Mademoiselle, då! Det går ju icke an. Mademoiselle är sjuk — det är feber.
— Å, prat! Giv mig min kappa. Jag måste bort, hör du ju.
Det var redan över midnatt.
— Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis...
Edmée stampade i golvet. — Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid!
Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna. Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten — vakten kände händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt ”den beslöjade damen”. Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång.
— Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt.
Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes blekhet och hennes ögons sällsamma glans.
— Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt? sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen.