Duroc blev förvirrad. — Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas.
Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. — Han är icke ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket — jag brukar alltid få komma in i hans sängkammare.
— Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte blicken.
— Har han givit befallning, att jag ej får komma in.
— Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas.
Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon.
— Svara mig — ärligt. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död, jag kan icke bedragas nu. Är det hon — Madame Fourès?
Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med nedslagna ögon. — General Bonaparte har önskat att tala med henne, sade han.
Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne.