utan att med en häntydning på något sätt röja sitt syfte — kanske i ett feberanfall, men jag, som kände henne, tror det ej — har hon sökt döden, där hon närmast fann den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul — hans röst steg i styrka — varför jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot ansikte med den döda.
Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par ögonblick helt övermannat honom.
Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt intill honom och lade sin hand på hans skuldra.
— Vi äro nu allena här — ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i självsäkert övermod nekat att stå mig till svars — nu skall ni svara mig: vad drev henne till förtvivlan och död?
Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom — Louis ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. — Gå! skrek han. Gå, lämna mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, är min. Gå! Han vinkade befallande.
Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:
— Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget hus. Min plats
är hos min döda brud. Nu är hon min! I ånger och död blev hon min.
— Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och förtvivlan sökte hon döden.
Louis tog ett steg fram emot honom — hotande: — Ni bedrog henne?...