Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte Louis’. Han skakade på huvudet.

— Nej. Jag älskade henne — mer, än jag någonsin älskat någon annan människa. — Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva göra våld på sig. — Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med henne, har genomgått ett slags kris — jag kan ana, att hon trodde sig stå framför en vändpunkt i vårt förhållande — och hon var för stolt att ingå på ackord med livet...

Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.

Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen ännu i döden drogos om denna kvinna.

— Edmée — lilla Edmée, sade han halvhögt för sig själv — sakta, ovillkorligt. Han

kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan förtroligt:

— Jag kan se henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: ”döden kan man alltid nå”. Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! — han kastade sig på knä — jag tackar Gud, att du hade mod att dö!

Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck — som av hänryckning — och i det han med ena handen ömt strök undan det våta håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:

— Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till Duroc, att ”mörkret

kom över henne”. Han förstod det icke — jag förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus — hon kunde ej finna sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde icke slå av på sina fordringar, icke resignera — hon, som varit van att med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände mörkret komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken, säker och övermodig som en gudinna.