Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:
— Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.
Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande, tvunget ut.
En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande, brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer
än han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda — de hade tillhört varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.
Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna — det var för medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till dem, som stormade in på hotellets gård.
Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve freden!
Bonaparte var äntligen allena med sin döda
älskarinna. Han höll henne i sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.
— Varför! Varför? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?