Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet, vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för alltid gått från livets många tunga varför. Hennes stolta, unga liv skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad. Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans tinnar, hade hon en gång leende sagt: ”döden bär jag i min högra hand”. Hon hade icke svikit sig själv.
Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta, medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England och med världen.
[NOTER.]
(Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna, vilka ju så gott som alla äro historiska och därför antagits på förhand vara tillräckligt kända, icke i boken blivit nog utförda, har hon beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone till de viktigaste och oftast förekommande, bifoga några korta biografiska notiser och förklaringar. Härtill sluta sig ett par observanda angående kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara allmänt bekanta.
Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagt, blott medtagit det, som hon — efter sin personliga uppfattning — förmodat vara de flesta av läsarna obekant. Sålunda kommenteras t. ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nämnas. Att konsekvent genomföra notsystemet, hade nämligen varit detsamma som att påtvinga läsarna hälvten av Konsulatets politiska historia, vartill förf. icke på något sätt kände sig berättigad.)
[I.]
Abbé Bernier (f. 1764), kyrkoherde i St. Laud d’Angers, bidrog väsentligt att lugna resningen i Vendée 99. Han förmådde anförarna på vänstra Loirebrädden att med regeringen sluta freden i Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivôse år VIII), vartill sedan cheferna på högra sidan av Loire, först och främst Monsieur de Châtillon, också slöto sig. Förste Konsuln utnämnde honom sedan att underhandla med påvens sändebud, i och för konkordatet, till vars lyckliga utfall han i hög grad bidrog. Blev för
sina tjänster mot kyrkan och Republiken biskop i Orléans 1802.