— Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han talade till ett barn.
Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom. — Å — ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet blott icke, hur jag skall uttrycka det. — Hon stannade och sänkte åter blicken. — Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och Mivry tillbaka — jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull, tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit, ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter — jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag ville hellre vara fattig — fast Gud skall veta, att det är förfärligt! — än att ha er att tacka för något.
— Och så övertalade man er dock trots allt?...
— Man övertalade mig icke — hon höjde huvudet, och överläppen krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:
— Jag förstod, att jag hade tagit fel.
General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men hejdade sig.
— När — hur förstod ni det?
— Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt, med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.
Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen, våren, friskheten, som äntligen mötte honom — honom, som höll på att förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen, världsfördärvad hustru.
Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne: