— Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande röst. Därpå hastigt — då pigan nästan var utanför dörren:
— Kom hit. Lås dörren. Du — hon gick fram till henne och tog henne hårt om handleden. — Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott låter någon ana, att jag har fått detta brev — jag skickar dig bort som en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.
— Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag skall. Vid Gud — jag lovar...
— Så gå. Gå!
Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Det var från honom — från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal — dagen innan han själv med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte. Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och låtit sin häftiga känsla tala. — När jag tänkte på er, då ni var borta — hette det på ett ställe i brevet — märkte jag, att min tanke, i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.
Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée läst brevet till slut — en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet, hennes ångest hjälpte henne — och dessutom: en älskare skriver alltid så, att hans älskade kan förstå honom!
Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet, vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid fönstret — stod litet med huvudet böjt mot bröstet — och plötsligt, med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på fönsterbrädet.
Hon bad icke — icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke. Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg, nästan skamsen — hon blundade, när hon smålog — men hon förnam, att i och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon älskade denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt liv — det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit en förberedelse till denna stund.
Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa, nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på armarna — ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig bakom Paris’ tak och mörka kyrkspiror. Så steg hans kärlek över hennes hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne till kvinna på några timmar.