De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt, med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.
VII.
Gloire au maitre!...
Gloire à ce grand audacieux!
Victor Hugo.
I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det fanns — efter vad man viskade — personer, som redan tänkte på att sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man, men sedan dess hade man ej hört något som helst.
Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor. Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst, som travade vid sidan av vagnen.
Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig. Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade efter att gå ifrån alla dessa människor — så viktiga och skadeglada — att få tiga och få gråta i fred.
Hon hade i afton träffat en kvinna, som — om än på ett annat sätt — tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.
Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än litterär och icke ”merveilleuse” nog för att låtsa sig vara det, sakta smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame Récamier.