Edmée — som nästan alla den tidens unga flickor — beundrade livligt Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som sympatisk, och det var rent av en modesak att vara ”tokig i henne”. Om henne rådde aldrig några skilda meningar — hon var för alla den ”gudomliga, den ojämförliga Juliette”. Edmée, vilken blott flyktigt blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par steg fram emot de båda damerna.
Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga, grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet. Därpå — liksom hon icke fäste någon vikt vid henne — återtog hon plötsligt, vänd till Madame Récamier:
— Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...
Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma ögonblick, ehuru intet namn var nämnt — förstod hon med en slags intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon rodnade ända till hårfästet.
Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid, languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:
— Och du vet, att jag har älskat honom! Att det fanns en tid, då det blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att visa mig — mig — denna förnärmande likgiltighet...
Det var om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.
Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet. Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala — hon önskade, att han skulle tro, att hon sov.
Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat, om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais’ hus. Floden var full med båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under konungadömet, och — buret av tusen rösters jubel — hörde Edmée ett namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar — beständigt — Marengo.
Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.