Håret — det var ett präktigt, guldbrunt hår — bar hon däremot, efter de nu härskande moden, uppsatt i nacken à la grecque, med naturliga lockar omkring pannan och öronen.
Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu, tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra flodbrädd — Rocroyes’ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade dem.
Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in.
Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem — vid bordets långsidor — sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.
Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer.
— Min dotter — han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan båda sina händer — ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur de Châtillon — han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt — och jag har till er?
Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna.
— Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla. Freden, icke sant, min fader?
— Ack, ja visst — freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till fäderneslandet — hans stämma blev plötsligt salvelsefull — har fått bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer — han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra — jag ber er vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och främst fred — fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt villfarande bröder. — Han höjde ögonen upp emot taket. — Inte sant, mina vänner — själarnas frälsning går framför allt?
Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets tecken.