— Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter stämma, det är nu icke bara det. Vi ha flera nyheter. Gissa!
Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i gott humör.
— Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier — han vände sig med en bugning till de gamla damerna — önskar ni, att jag säger henne det?
— Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det verkligen en nyhet, som angår mig?
Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt:
— Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle Edmée, önskar, att vi taga er med.
— Mig? — I morgon? Men, moster — hon vände sig häftigt till Mademoiselle de Rocroyes — jag är ju icke färdig till att resa någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan jag väl?...
Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom hennes unga hjärta att klappa.
— Vi ha tänkt på allt, Edmée — nickade Mademoiselle de Rocroyes värdigt och långsamt. — Jeanot och Valentine skola följa dig, och bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de Châtillon — hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom — kan du icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert.
Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket tillsammans — han var för resten en sex à sju år äldre än hon — men sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar.