— Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till Paris? — Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade namnet på denna märkliga stad! — Jag har ju inga pengar, inga kläder ens...
— Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du igen dina gods, det har abbéen sagt.
Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.
— Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus. Som om icke du — en flicka av stånd (une fille de grande qualité) — vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr av en kvinna?
— Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan. Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.
Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. — Lyx! Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin republiker! Nej — hon skakade energiskt på huvudet — något sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde hon kategoriskt.
Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet.
Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet, när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken.
— Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med sin lakej — tänk er, gift sig! Det ligger galenskap i luften därinne, och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet — själva hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! — Gud och var man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar, säger jag er — det smittar!