— Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, ”Monsieur” och jag, i ”Les trois frères”.
Edmée fick en idé — nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få höra något nytt.
— Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris. Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!
Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala, nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.
Med ena armen höll han henne fast intill sig — varm av ritten, kände han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick tycktes hon honom så nära — hon var åter den lilla ”Edmette”, hans ”syster” och barndomsbrud.
— Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot henne.
Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade ”ja”.
— Och du är glad över att ha mig igen?
— O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.