— Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris — isynnerhet i min diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla, Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen tillbaka utan att ha underhandlat — du kan tro, Bonaparte och Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna underhandla vi också.
— Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?
— Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...
Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och ruskade henne kraftigt i skuldran.
— Edmée, vad är det i vägen? — Och då han såg hennes bleka ansikte, uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne förbannade man för dig? Vad skall jag tro?
— Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös stämma. Jag befinner mig icke väl.
— Nej! — han höll henne som i ett skruvstäd. — Du slipper icke härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så orimlig!
— Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i ångest.
Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka, förvridna ansiktet. — Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var så gott som ingen fara.