IX.

”Le diamant seul doit parer
Des attraits que blesse la laine.”

Mot sur les modes du Directoire.

L’Empereur désire en concevant; sa pensée devient une passion en naissant.

L’Abbé de Pradt.

Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d’Antin. På trappan, för tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså — bägge upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna — var en jämn, oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga ”merveilleuses”, som, innan de gingo upp, kastade schalar och palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i balsalen. Där kom Madame Permon dem till mötes — ståtlig i sin grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame Junot på gästerna.

Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, Rue de l’Université, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars skugga. Louis for dit allena i sin wiski — det ansågs icke passande i Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.

När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot ”la famille consulaire”, som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph — systrarna voro redan upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.

Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade — Madame Murat — som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat à la grecque, med två bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld — det var en trogen kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska fason var draperad över bröstet — broderad i kanten med vinlöv och på skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer. Hennes ansikte liknade broderns — precis samma förföriska leende i ögonen och omkring läpparna — blott var hon som kvinna mycket vackrare än han som man.