Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja, brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.
— Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder, småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen skall kunna skymta hennes litterära intressen.
Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk av spänningen att vänta på honom — hon visste, att han säkert hade lovat att komma — och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis’ skull, vars ögon icke veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.
Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig — hennes mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner och som brud dansa ”drottningens menuett”. I flera veckor hade själva Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en älva, men — det var så ”genant”! Ett ögonblick hoppades hon att slippa: Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som kunde rivalisera med ”salongernas Vestris” och som nu var förtjust över tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för Laurette — hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp ”drottningens menuett”.
Edmée satt allena längst borta i fonden av salen — ett stycke ifrån de övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.
Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf, som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades’ avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux, som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var djupt intresserad av hans sakkännedom.
Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot, graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett — en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.
I detta ögonblick — klockan var väl bortemot elva — hörde den tysta Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel, allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och Albert de Permon.
Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma — hela aftonen hade hon icke tänkt på annat — men ändå, nu, när hon såg honom...