jag skall bekväma mig till att återkalla Bourbonerna! Det är icke längesedan hon nästan låg på knä för mig för att beveka mig. Kan du begripa — han stannade framför Edmée — hur i all världen man kan finna på att fordra något så onaturligt av mig — något så dumt? Det nya Frankrike, det, som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur revolutionens blod och spillror — det är mitt verk! Och så begär man, att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme — jag! ”Den mäktigaste undersåte!” En undersåte är aldrig nog mäktig. Nej, råder man över en krona — han förde ovillkorligt handen till sin tinning — sätter man den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... — Han gick ett par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. — Min bana är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad. Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det gäller att stanna här!
Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade han högt:
— Nå, Mademoiselle de La Feuillade — kan du märka några rojalistiska förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar?
Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade på huvudet och såg glad upp till honom.
— Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig? Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer — inte ens med Madame de Staël.
— Madame de Staël! — Han smålog.
— Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som jag vet håller så strängt på kunskaper. — Hon såg frågande upp, litet ängsligt.
— Hos män. — Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra. — Hos kvinnor — Gud bevare oss väl!
Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: — Jag kan ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang än ”Télémaque”, och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...