— Och det intresserade dig?
— Å — hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot hjärtat. — Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag ingen mera.
— Inte ens Madame Bonaparte?
Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon stötte till glaset och vinet flöt över bordet. — Nej, sade hon stolt, lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och dö kan man, när man själv vill.
— Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne d’Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens folk. Du har hans blod i ådrorna! Å — han talade nästan hårt — ett stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.
— Som om något namn vore större än ditt!
— Det blir kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt muntert:
— Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på operan — i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.