— Du kommer ju säkert? — Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att komma bort.
— Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!
— Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: ”Leve Förste Konsuln”, så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag känner!
— Jag kan se dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...
— Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv: ”Leve Förste Konsuln!” Och som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall leva...
Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.
— Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många människor, tänk på mig.
Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende ögon.
— God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter, när jag ser dig...