Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa. Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld, vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en hertigkrona; kring den
yppiga, bara halsen och högt upp på de vita, fasta armarna slöto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer än någonsin liknade hon en renaissancedrottning, då hon, i samma ögonblick orkestern intonerade ouvertyren, högrest trädde fram till logekanten.
Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken skrämdes upp vid ljudet av en stark knall — nästan som av ett kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av viskningar och utrop — ingen hörde mera på Garat och Madame Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga oratoriet.
— Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf. Armand — hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in — hör då efter, vad det kan vara.
Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée, som satt framför honom, sade han lågt:
— Detta påminner om den 18 Vendémiaire.
Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep krampaktigt fatt om logekanten.
I detta ögonblick kom general Junot brådskande
in i logen mitt emot, och med höjd stämma ropade kommendanten av Paris ut över salen:
— Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat på vägen hit i Rue St. Nicaise. Blott som genom ett underverk har han blivit räddad!