Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston, Berthier och Duroc.
I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man; och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt, larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken helt överröstades.
Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning.
Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela, hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns
där — hela hans själ var full av hatfullt raseri mot mördarna. Hans läppar darrade i vrede, man såg, att han hade svårt för att icke strax bryta ut i ord.
Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen, tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott genom ett tillfälligt dröjsmål — Madame Bonaparte hade i sista ögonblicket bestämt sig för att byta om schal — blivit räddade från explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät, i det hon matt viftade med händerna utåt salen.
Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke, och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort sekund. Hon böjde sig fram — tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel; högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken
nu, åtföljd av sina adjutanter, gick ut ur logen.
De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser. Nu kom markisen in igen.
— Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara omgiven av sina vänner!