Edmée lade handen på hans arm:
— Å, gudfar — å... kan ni inte låta mig följa med?...
— Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? — Han vände sig till Madame de Châteauneuf!
— Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: — men kanske det är klokt. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad, annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och bliv icke för länge borta, min käre markis — jag kommer till att leva i feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm äntligen icke
att lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån mig. Säg dem...
Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som skälvde och voro iskalla.
— Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl...
— Jo, ack jo! — Edmée tvang sig till att småle. — Det är blott förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut.
Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning, funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner. Man hade låtit servera te — som på en vanlig afton efter operan — och sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen.
Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn, sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio år äldre än vanligt.