Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och där var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg knappt på Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade på henne och framförde fasterns hälsning. Hon satt med halvslutna ögon och vaggade rysande fram och tillbaka. Ibland överfölls hon av nervös gråt.
Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln. Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde uppfånga vart ord som talades.
— Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände — en mager, nästan skelettaktig man med sluga, skarpa ögon — jag går icke ifrån min mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten...
— Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl först söka röja er ur vägen, som har så många synder mot dem på ert samvete! Nej, jag vet, var uslingarna äro att finna — det är bland era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar — lönnmördarna
från den 2 september, de, som satt i scen den 31 maj och Prairial — jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa dem... Fouché — han vände sig till de omkringstående — skall icke försöka att vilseleda mig; här är varken tal om chouaner, emigranter, präster eller adelsmän — jag känner skurkarna, jag har alltid haft ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?... Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att någon skall våga att ställa mig till ansvar för mina handlingar. Faller jag — så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde de söka stöd i en lag...
Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes. Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon darrade icke.
— Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! — Han tog hennes hand, och i det han ånyo vände sig till polisministern och de andra:
— Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de La Feuillade
är, som ni alla veta, i högsta grad aristokrat, i högsta grad chouan — han smålog ned emot henne — och hon har kommit hit i afton för att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?
Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick.