— Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta pigans bröst.
Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. I ljuset av de svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna.
II.
”La France avait plus besoin de moi, que moi d’elle!”
Mot de Napoléon.
Nära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna, som nu på vintern voro i sitt värsta tillstånd; på mångfaldiga ställen måste de stiga ur och gå långa sträckor. När Edmée blev för trött av att sitta stilla i vagnen, fick hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur de Châtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde hästen vid betslet, när vägen var för svår. På värdshusen, där de togo in, träffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle till Paris och sedan avgå till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller med Republikens trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång hade de sällskap med en sådan avdelning flera mil; kaptenen var en av dem, med vilka abbéen underhandlat i och för freden i Montfaucon. Han visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade, som å sin sida ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom. Det var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike hon råkade på — hon, som så länge blott talat med Republikens hånande fiender; den förste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade om Förste Konsuln och vad han uträttat i dessa månader efter Brumaire. Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man, vilken som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern, därefter deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med vid Mantua mot Wurmser. Edmée ansåg det under sin värdighet att förhöra sig med honom angående general och Madame Bonaparte — vilken han sade sig ha sett i Brescia — men hon gjorde honom dock några likgiltiga och försiktiga frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm, vilken hon antog måste vara påbjuden eller framkonstlad, tröttade slutligen Edmée till den grad, att hon till och med började föredraga Monsieur de Châtillons kalla och trista fåordighet.
Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris, om vilket ingen på les Fougères anade något.
Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris’ gator. Edmée var så trött, att hon knappt hade något intresse därav — hon halvsov med huvudet mot Valentines axel. Denna långa resa i köld och slask med tvungna uppehåll på obekväma gästgivaregårdar, vilkas förråder blivit uttömda av förbimarscherande soldater, så att där knappt kunde uppdrivas en måltid mat till fredliga resande, hade nästan uttömt hennes annars ganska goda krafter. Allt detta nya i förhållanden, människor och meningar, som överallt mötte henne och oblygt välte sig in på henne, tröttade och irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak som de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen, vilka alltid med småaktig omständlighet skulle avgöras i assignater, med tusentals francs åt gången, var henne emot. Det upprörde henne att överallt höra soldaterna skråla ”Marseillaisen” och till och med ”Ça ira”, sånger, vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som ”patrioterna” ännu ansågo för sin plikt att visa en cidevant noble, en från ”Vendée”; att i värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig, medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lärde sig nästan att avsky Förste Konsuln, som abbé Bernier dock talade så vackert om, blott emedan alla dessa människor höjde honom till skyarna.
Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i dessa av revolutionen härjade städer — Angers till exempel! Överallt papper uppklistrat på murarna, annonser om egendomsförsäljning, gamla upprop och dekreter från Konventet och Direktoriet — hon kunde ej undgå att i förbifarten flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta med tumslånga bokstäver; i de smutsiga klädstånden, ända ut på gatan, nästan ut i den av allsköns orenlighet och smuts fyllda rännstenen, en oblyg och skadeglad exposition av från de gamla adelsgårdarna bortförda möbler och konstsaker: stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller Auroradräkter målade av Nattier, upphängda på en krokig spik utanför en källarhals; ovärderliga Sèvresvaser, som prytt en hertigs kaminfris, uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka kanske tillhört en prinsessa av blodet, dinglade nu sönderrivna mellan trasorna, som garnerade muren. Och över alltsammans som patriotisk och tillfyllestgörande förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut på landsvägen igen — den öde, morasaktiga landsvägen, som i sin tröstlösa enformighet strök förbi ouppodlade fält, nedhuggna skogar, och förfallna, halvt nedrivna eller brända gårdar. De tre resandena talade icke mycket om vad de sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från abbéen eller en otålig ed från Monsieur de Châtillon. Det hade så länge varit farligt att säga vad man tänkte — till och med bland vänner — att man nästan hade vant sig av därmed.