Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon blott lade märke till att en gata, som de passerade, var beckmörk — de andra voro för resten också högst sparsamt belysta — folket hade tagit bort lyktorna.

Hon var dödstrött och sov nästan, när kusken äntligen höll utanför Madame de Châteauneufs hus i Rue du Bac, nära floden, Faubourg St. Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård, där en stor, monumental fontän — vit i månskenet — var det första, som tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta kom ut från den breda huvudbyggningen. Abbéen bjöd henne handen — Monsieur de Châtillon hade de redan bjudit farväl — och de gingo in.

Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen spänning vid tanken att återse sina släktingar, sin blivande man. Överväldigad av trötthet och sömnlust följde hon långsamt vid abbéens hand tjänaren, som med släpande steg och lyktan i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon ovillkorligt på sig.

Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo införda — blott medelmåttigt upplyst av ett par mångarmade lampetter på var sin sida om kaminspegeln, omspända med gas för att förmildra ljuset. En äldre dam, som höll på att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig med ett lätt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem. Edmée kände icke igen henne, men förstod, att detta måste vara hennes faster, och med en känsla av att äntligen ha funnit ett hem, kastade hon sig i hennes utbredda armar.

— Min kära Edmée!... Vi väntade dig icke så snart. Louis, hälsa på din kusin...

En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet tidningsblad borta vid kaminen, närmade sig nu. Edmée kände sig plötsligt gripen av en plågsam förlägenhet — var bristfällighet i hennes dräkt, i hennes av resan angripna utseende blev med ens så outhärdligt medveten. Med en tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel, hälsade hon kallt och avmätt sin kusin.

Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu och gjorde en kort, behagfull hälsning. Madame de Châteauneuf drog henne till sig och lade hennes hand i Edmées:

— Här ser du din blivande väninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou — du, som alltid är så söt och förståndig, hjälp du Edmée till rätta, medan jag hälsar på vår käre abbé.

Madame de Châteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt sätt. Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stämma, som passade väl till hennes spensliga, ännu eleganta figur och behagliga, blonda ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera det genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte gammalt och fårat av dessa tio års ångest och bekymmer, men hon bibehöll, trots allt — i sitt leende, i sitt förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning — det älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla hovets damer.

Hennes son var en adelsman av den förnäma och otillgängliga typ, som revolutionen, långt ifrån att böja, snarare hade gjort trotsigare. Medan hans moder i Frankrike genomkämpade dessa års prövningar och förtvivlan, hade han redan som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han återkommen, och tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihärdighet, fann han sig, till skillnad från övriga emigranter, i så gott som okvald besittning av sin familjs egendom. Louis de Châteauneuf gav, strax man såg honom, i allmänhet ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man snart glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister var han redan tidigt fullständigt utan illusioner angående en restauration, och då han insåg, att där ej fanns något hopp om att tjäna Bourbonerna, hade han tagit sitt parti att tjäna Frankrike, och redan genom den förre biskopen av Autun — moderns trofaste vän och rådgivare under dessa sista års faror — som diplomat ställt sig till den nuvarande regeringens tjänst. Det fanns så få män av hans kast och namn, som ännu kunnat besluta sig för ett sådant steg, att han i högsta grad vunnit regeringens erkännande. Hans mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa tio års omvälvningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon småningom blivit nästan absolut likgiltig för allt annat än att skaffa sin son och sig själv en betryggad ställning. När hon tänkte på Bourbonerna, var det med en viss vemodig sympati, såsom något, vilket hörde med till hennes ungdoms glans och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka på att få igen.