— Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn blir nämnt mellan oss?...
Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde vid Bonapartes kläder. — Så kallar jag er en — en...
— Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste här.
— Jag har blott alltför länge kommit ihåg
det. Och ni har ej heller varit rädd för att påminna mig därom.
— Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal försökt att ställa oss lika. Tror ni det? Nej, ni vet så väl som jag, att jag är herre här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i detta land.
— Vi stå här man mot man... — Blek av vrede drog Louis sin värja till hälvten ur slidan.
— Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte sig ringaktande ned mot Louis’ hand. Ert liv så väl som mitt är statens; min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger, i kampen om denna kvinna, och — med den starkares rätt har jag vunnit henne.
— Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...
— Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin egen herre; för det andra: jag är — den jag är. Farväl, Monsieur de Châteauneuf.