Louis såg honom fast in i ögonen — hans hand vilade ännu på värjan.
— Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt bitterhet. — Vi ses alltså först vid Philippi — som väl en gång skall komma!
— Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf — han smålog — skall jag ej glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende — jag vet åtminstone, var jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.
— Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla er — icke er regering. Ännu är det väl skillnad på er och staten!
Bonaparte log. — Ännu! Ja, tror ni det?
Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.
XVI.
On croit généralement dans le monde que les premières années de l’Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses; au contraire — il était fort gai.