Mèmorial de Ste Hélène.
”J’ai foi dans mon étoile!...”
Mot de Napoléon.
Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet, var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville. Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.
Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon var klädd som Anne d’Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens lättsinniga käckhet.
Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen — till hennes stora förvåning — utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en röst, som hon aldrig kunde misstaga sig på:
— Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och vara glada, drottning Anna!
De dansade. Det var ”le Monaco” — den dans Förste Konsuln dansade bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet.
Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från hennes sida — han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt med henne.