— Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De äro icke alla hovfähiga — det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer. Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på avstånd från sådant folk. Inte sant? — Han gjorde en rörelse med handen,
som kom några av de närmaste att vika till sidan.
Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga, sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:
— Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham, min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike.
En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd.
— Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger du — och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått! Också han börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot mig. Nu har jag egentligen bara idioter att göra med — han
smålog övermodigt, med glädje i ögonen — dem skall jag nog hålla stången! Georg III har icke en förnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten är en dum räv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf, kronprinsen av Danmark — de äro alla så förstockade och förblindade, som blott absoluta furstar ha privilegium på att vara. Drottningen av Neapel är så rasande, att hon alltid ser rött för ögonen, och stormar på som en galen märr. Kejsaren och kungen av Preussen äro väl en smula klokare än de andra, men — blott en smula! Jag skall nog skrämma dem också från vettet en dag.
Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde hårt Edmées.
— Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom!
Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig tillbaka med hakan i vädret.