Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de båda i soffan och kom bort till dem.
— Ers Majestät tillåter väl? — Han bugade sig djupt och viskade så ned mot dominon: — Det är visst tid att förbereda den officiella entréen. Berthier är som på nålar.
Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats.
— Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares dristighet. — Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat:
— Förstå mig väl, och förlåt mig — han har haft förtroende för mig!
Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande rörelse med handen. — Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad.
— Jag ensam vet det, fortfor han; och
blott genom en tillfällighet, icke genom någon indiskretion varken från hans eller min sida — det svär jag er vid min ära. Jag hoppas ni förstår, Mademoiselle, vilka känslor ni kan påräkna att finna hos hans bäste vän.
Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin kavaljer, sade hon klart och tydligt:
— Monsieur — jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar er, och jag litar på er.