En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande eskort. I sin vanliga uniform — gardets hästjägares översteuniform — utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin väg kom förbi henne.
— En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något franskt i detta kosmopolitiska sällskap. — Med en bugning för drottningen, sade han småleende: — Madame, vi två äro visst ensamma om att representera Frankrike här i salen.
Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick vidare.
De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken. Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.
— Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt) befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats! — Plats för Frankrikes drottning!
Bonaparte gick först — allena, och utan bordsdam — in i den som ett orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv.
Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på andra sidan bordet, snett emot honom.
Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och smålog.
Duroc böjde sig mot Edmée och viskade: