— Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt — han hade i nästa
ögonblick ångrat det. General Bonaparte tycker icke om att se en dam kompromettera sig.
Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig — allt krigets rika byte — sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han höjde champagneglaset:
— Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve Frankrike!
XVII.
”Tous mes vertueux républicains, je n’ai qu’à dorer leurs habits, et ce sont des gens à moi.”
Mot de Bonaparte.
”La belle saison de 1801 était bien l’apogée de la Malmaison. C’était plus qu’un château, ce n’était pas un palais.”
St. Amand.